Ja Tack
Känner i skrivande stund ett svindlande behov av att få dessa två filmer sedda.
//Noah Percy
The Burial
Att benämna The Tree of Life det forna årets absolut största besvikelse vore att uttrycka sig milt.
En underdrift av mullig karaktär.
Men redan nu, tidigt in på det nya året, kan man tycka sig ana ett upprättelsens ljus på visst avstånd.
Terrence Malicks nya projekt, som i dagsläget ryktas gå under namnet The Burial, kommer (eventuellt) att tilldelas ett releasedatum någon gång under 2012, och av den än så länge ensamstående promotion-bilden att döma så kommer det att handla om en tämligen stillsam och behaglig affär.
Ben Affleck och Rachel McAdams mantlar huvudrollerna, men även efternamn såsom Chastain, Bardem och Weisz bidrar till en viss kittlande förnimmelse.
Men 2011 års svek är fortfarande för nära inpå.
Såren har ej än läkt och jag vågar inte hoppas.
//Noah Percy
Shrim
Jag såg trailern.
När jag idag ser tillbaka på det så har jag svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som drev mig. Vad det var som fick mig att göra det jag gjorde. Men någonting var det. Någonting fick mig att trycka på play-knappen den där kvällen.
När trailern hade spelats upp grät jag. Jag duschade tre gånger men insåg att smutsen satt kvar. Skammen rann inte av. Den hade skapat ett hem i mig. Permanent.
Sömnen stals från mig. Mardröm och verklighet gifte sig och blev oskiljaktiga.
Runt varje hörn fann jag spöken som fick mig att minnas.
Tim. Eric. Shrim. Allting kom tillbaka.
Jag besökte kyrkan. Sökte förlåtelser och svar, men bikten var lönlös.
Det här är mitt liv nu.
För guds skull, människor.
Tryck. Inte. På. Play.
//Noah Percy
Klubb 2011 - Vimmelbilder
Tidigt in på förra året skrev jag om The Guest list http://filmforfan.blogg.se/2011/february/the-guest-list.html#comment. Här avhandlades vilka filmer som stod i den vindlande och smått förnedrande kön för att eventuellt kunna få komma in och visa upp sina förmågor under 2011.
Frågan är nu vilka som briljerade på dansgolvet och fick napp, vilka som vaskade för 400 000 kr och sket ner sig, vilka som enbart sket ner sig samt vilka som nekades inträde p.g.a. av klädeskoden?
I den blinda rättvisans namn börjar vi med dem som aldrig fick en ärlig chans.
The Rite, The Way Back, Blue Valentine, The Tree of Life, Cowboys and Aliens, Transformers 3, Mission Impossible: Ghost Protocol och Green Lantern. Där har vi de svarta fåren som på grund av olika anledningar inte fick lov att svänga sina lurviga.
The Rite, The Way Back, Cowboys and Aliens samt Transformers 3 var helt enkelt inte tillräckligt coola för att få komma in på studs. Trots att de såg tämligen nyktra och skötsamma ut har de rekommenderats att gå en sväng och komma tillbaka. Det finns emellertid inga garantier för att de ska få komma in överhuvudtaget, men trägen vinner ju som bekant.
Vad gäller The Tree of Life var ju detta en snubbe vars besök jag såg fram emot, en uppsnackad kändis som skulle fungera som statushöjare för verksamheten. Bordet var reserverat, skumpan var på kylning och klubbvärdinnorna var briefade. Därför var det jobbigt att nås av informationen att The Tree of Life var en dryg jävel, en pretentiös "no fun dude" som inte tänkte festa loss alls. Bättre att förekomma än att förekommas tänkte jag och ställde helt sonika in bokningen. Jag har inte hört av honom sedan dess.
Normalt sett skulle det inte vara något problem för Green Lantern att komma in. Jag har en bra relation till den typen av besökare och även om många ur hans bekantskapskrets har skämt ut sig rejält genom åren har andra dominerat stället och visat sig vara riktiga tillgångar. I det skick som han befann sig i hade det emellertid varit oförsvarbart inför de andra gästerna att släppa in honom. Han var uppenbarligen påverkad av diverse kemiska substanser och hade satt kläderna där sminket skulle vara och vise versa. Jag vet att vi borde ringt polisen men jag ska snacka med honom mellan fyra lite längre fram och se vad det är som verkligen tynger honom. Måste bara förbereda mig mentalt för en sådan konfrontation först. Det är inte lätt att prata vett i ett hopplöst fall.
MI: Ghost Protocol trodde att han skulle hinna svänga förbi en stund men det visade sig vara en alltför optimistisk tidsuppskattning. Synd, då han vid sina tre tidigare besök alltid har höjt stämningen och fått lite fart på festen med sin dyra och vräkiga feststil. Han har dock lovat att titta in tidigt under 2012 istället.
Sen är det ju lilla Blue Valentine. Den enda jag har lite dåligt samvete över. Där stod hon, lite avsides, och väntade på sin tur. Inget skrikande och gapande om vem hon var eller vilka hon kände. Vad fick hon för det? Medan olika bombnedslag handplockades av dörrmannen fick det här mer djupsinniga flickvänsmaterialet till slut vända och gå hem. När jag i efterhand fick höra om det hela blev jag givetvis bestört och har nu erbjudit henne gratis inträde och fri bar en kväll tidigt under kommande år.
//Pinbacker
I den blinda rättvisans namn börjar vi med dem som aldrig fick en ärlig chans.
The Rite, The Way Back, Blue Valentine, The Tree of Life, Cowboys and Aliens, Transformers 3, Mission Impossible: Ghost Protocol och Green Lantern. Där har vi de svarta fåren som på grund av olika anledningar inte fick lov att svänga sina lurviga.
The Rite, The Way Back, Cowboys and Aliens samt Transformers 3 var helt enkelt inte tillräckligt coola för att få komma in på studs. Trots att de såg tämligen nyktra och skötsamma ut har de rekommenderats att gå en sväng och komma tillbaka. Det finns emellertid inga garantier för att de ska få komma in överhuvudtaget, men trägen vinner ju som bekant.
Vad gäller The Tree of Life var ju detta en snubbe vars besök jag såg fram emot, en uppsnackad kändis som skulle fungera som statushöjare för verksamheten. Bordet var reserverat, skumpan var på kylning och klubbvärdinnorna var briefade. Därför var det jobbigt att nås av informationen att The Tree of Life var en dryg jävel, en pretentiös "no fun dude" som inte tänkte festa loss alls. Bättre att förekomma än att förekommas tänkte jag och ställde helt sonika in bokningen. Jag har inte hört av honom sedan dess.
Normalt sett skulle det inte vara något problem för Green Lantern att komma in. Jag har en bra relation till den typen av besökare och även om många ur hans bekantskapskrets har skämt ut sig rejält genom åren har andra dominerat stället och visat sig vara riktiga tillgångar. I det skick som han befann sig i hade det emellertid varit oförsvarbart inför de andra gästerna att släppa in honom. Han var uppenbarligen påverkad av diverse kemiska substanser och hade satt kläderna där sminket skulle vara och vise versa. Jag vet att vi borde ringt polisen men jag ska snacka med honom mellan fyra lite längre fram och se vad det är som verkligen tynger honom. Måste bara förbereda mig mentalt för en sådan konfrontation först. Det är inte lätt att prata vett i ett hopplöst fall.
MI: Ghost Protocol trodde att han skulle hinna svänga förbi en stund men det visade sig vara en alltför optimistisk tidsuppskattning. Synd, då han vid sina tre tidigare besök alltid har höjt stämningen och fått lite fart på festen med sin dyra och vräkiga feststil. Han har dock lovat att titta in tidigt under 2012 istället.
Sen är det ju lilla Blue Valentine. Den enda jag har lite dåligt samvete över. Där stod hon, lite avsides, och väntade på sin tur. Inget skrikande och gapande om vem hon var eller vilka hon kände. Vad fick hon för det? Medan olika bombnedslag handplockades av dörrmannen fick det här mer djupsinniga flickvänsmaterialet till slut vända och gå hem. När jag i efterhand fick höra om det hela blev jag givetvis bestört och har nu erbjudit henne gratis inträde och fri bar en kväll tidigt under kommande år.
//Pinbacker
Nytt år. Ny design. Nytt liv.
Med det gångna året prydligt vikt och nedstoppat i ryggsäcken, blickar vi framåt.
Filmåret 2012 är fortfarande nytt. Ovant. Inte riktigt varmt i kläderna än. Som en nykläckt måsunge med sviktande sjöben.
Men året kommer att växa till sig. Bli starkt och tryggt. 2012 kommer att behaga oss alla.
Men året kommer att växa till sig. Bli starkt och tryggt. 2012 kommer att behaga oss alla.
Och med löftet om ett frodigt filmår fortfarande färskt på tungan så tar vi här på filmförfan oss tid till en mindre renovering. Vi målar över där färgen har flagnat under det passerade året och spikar på brädorna som lossnat. Likt ett fjällbärande kräldjur ömsar vi skinn och blir något bättre. Större. Vassare.
Inom en väldigt snar framtid så kommer min kollega Pinbacker att publicera en bokslutande summering av filmåret som har gått. Minst sagt intressant.
Jag väljer att summera 2011 på ett blygsammare och lite mindre romantiskt sätt; genom att nedan lyfta fram tre filmer från det bortgångna året som jag menade att se, men i min enfald lyckades försumma. Till dessa filmer vädjar jag om förlåtelse och utlovar dem istället en plats i ett redan trångt och fullbokat 2012.
//Noah Percy
Pro..methe..YES!
Och så anlände den..
T r a i l e r n .
Trailern som får The Dark Knight Rises att framstå som Daredevils smått retarderade lillebror.
Trailern som i dagsläget agerar The Hobbits absolut värsta huvudvärk.
Gränserna är sprängda och det finns nu inga restriktioner för hur högt filmåret 2012 tillåter sig själv flyga.
Något som redan står klart är dock att detta blir året då Christopher Nolan och Peter Jackson kör en synkroniserad spark i gruset och tvingas vandra hem hand i hand med solen i ögonen.
Ridley Scott vinner.
Noomi Rapace vinner.
Michael Fassbender vinner.
Prometheus vinner.
//Noah Percy
Topp 5: Antagonister - Del 2
Den ångest Noah kände inför sina val av antagonister kan endast ha överträffats av den som måste ha smugit sig på efter att inlägget var sparat och uppladdat. För att lyfta lite av den nattsvarta tyngd som vilar på hans snokbreda skuldror ämnar jag därför, här och nu, stiga ner från min vita och ädla springare för att räcka honom en hjälpande hand. Därför slänger jag in ytterligare fem cinematiska skitstövlar här på bloggen.
Det finns givetvis ett visst filtreringssystem för ett sådant här krävande och smärtsamt arbete och även om jag och Noah ofta skiljer oss åt beträffande detaljer, ser vår outtalade "varselkontakt" till att urvalspremisserna är snuskigt lika.
So without further ado... (Bubblare och för självklara val publiceras senare)
5. Bill "The Butcher" Cutting - Gangs of New York (2002)
Vad finns det att säga om Good old Bill Cutting? Kanske inte så värst mycket egentligen förutom att han är en av filmhistoriens mest karismatiska Bad Guys. Jag vet inte om exakt ALLA kvinnor vill ha honom, men sanningen är nog den att de flesta männen skulle vilja vara honom, iallafall lite sådär sporadiskt passande. En övervåldsam karlakarl besittandes en något svårdefinierad och motsägelsefull stil.
4. Commodus - Gladiator (2000)
Att den borderlinande kejsaren med den något tveksamma sexuella orienteringen inte hamnar högre upp har mest att göra med det faktum att man stundtals känner viss sympati för honom. Han vill ju, som han själv uttrycker det, bara bli älskad. Trots det hinner han med att bocka av det mesta på "ondskefullhetslistan" och att hulkandes kväva sin egen far till döds är inte ok, kärlekstörstande eller ej.
3. Owen Davian - Mission Impossible 3 (2006)
Listans stora ögonbrynshöjare, eller? Ni som kan era skurkar känner också igen dem när ni ser dem. Den blonde och blekfete Owen Davian injicerar en dos av renaste ondska i popcorn-rullen MI3. Han separerar sig från de vanliga onda genierna på flera punkter. Det finns t.ex. inga humoristiska eller allmänt försonande drag hos honom. En extremt otäck och (som klippet visar) driven superskurk som inte behöver skämmas i sällskapet.
2. Roger "Verbal" Kint a.k.a. Keyser Soze - The Usual Suspects (1995)
"The greatest trick the devil ever pulled..", nej jag ska inte behöva avsluta citatet, men faktum är att det sammanfattar den timide, på gränsen till undergivne, fejkhaltande ungerske mordmaskinen på ett alldeles utmärkt sätt. Vad som är sant eller inte angående Keyzer Soze är svårt att få någon klarhet i. Vi får helt enkelt förtrösta i att åtminstone vissa fragment av "Verbal" Kints berättelse är sanningsenlig. (Fyll i att du är över 17 så får du lov att titta)
1. The Great White - Jaws (1975)
Hajar är inte speciellt intresserade av människor som föda. Vi är för magra och beniga och många av de människor som de stöter på är ofta utrustade med diverse snillrika uppfinningar som skulle försvåra en middagsprocess avsevärt. I ljuset av denna biologiska fakta är det lätt att förstå hur ond hajjäveln i Jaws faktiskt är. Vi snackar alltså om en haj som systematiskt attackerar samma lilla samhälle för att gång efter annan sno åt sig en eller flera av dess invånare, dra ner dem i djupet och tugga sönder dem, och detta uppenbarligen av ren illvilja.
//Pinbacker
Topp 5: Antagonister
Det var någon gång under gårdagens bleka slentrian som tankeverksamheten började röra sig utanför utsatta och förväntade ramar.
Någon gång under den själlösa rutin som vi alla vid detta laget har lärt känna under namnet måndag, tändes en gnista innanför ett slarvigt konstruerat kranie och ett bortglömt kugghjul började gnissla. En briljant idé, sedan länge begravd under, bakom, och vid sidan om, slog sig fram bland torrt tankebråte med ett vädjande storböl:
"FÖD MIG!"
"FÖD MIG!"
..och förlossningen var storartad.
Jag återuppfinner inte hjulet här, direkt. Att lista fem cinematiska Bad Guys gör mig inte till någon pionjär, och jag är inte ute efter att bryta någon ny mark. Min femma nedan innehåller ett par oundvikliga och, i dessa sammanhang, minst sagt välkända ansikten, men även nya klubbmedlemmar utlovas.
Det här är Noah Percy´s TOPP 5: ANTAGONISTER PÅ VITA DUKEN
5. Wes Mantooth - Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004)
Vi inleder med en man som egentligen lika gärna hade kunnat landa med guldmedaljen i sin ägo. Wes Mantooth, ankare och styrande roder för the Evening News Team, är en skitstövel. En skitstövel av milda proportioner i jämförelse med många andra på denna lista, men han är en skitstövel, likväl. Med ett efternamn som hemsöker är han lika lätt att älska som han är att hata, och i en perfekt värld så hade han som sagt kunnat toppa den här listan. I slutändan så är det bristen på den där genuina ondskan som är anledningen till att han får nöja sig med en femteplats.
4. Roy Batty - Blade Runner (1982)
Ridley Scott´s platinablonda replikant har nämnts här på bloggen tidigare, och allt som finns att säga har redan sagts. Adjektiven känns begagnade. Trötta. Roy Batty är listans veteran och drar med sig ett 80-tal som är obligatoriskt i varje Topp 5 lista. Trots 30 år på nacken så andas Roy i dagsläget precis samma mängd karisma och hårdkokthet som han gjorde 1982. Wes Mantooth känns i skrivande stund aningen blek.
3. Jokern - The Dark Knight (2008)
Tråkigast på listan, utan tvekan. Men samtidigt också listans absolut mörkaste och mest självklara närvaro. Jag har ett antal gånger lekt med tanken att exkludera detta sminkade hovnarr från min Topp 5, men samvetet springer ifatt mig gång på gång. Glidtacklar mig. Mular mig i ansiktet med mitt egna hyckleri. Heath Ledger´s Joker går inte att bortse ifrån i dessa sammanhang. Han är ett ilsket monstrum vars taktiska ådra enbart överträffas av hans totala oförutsägbarhet. Hur Nolan ska lyckas få Bane att flyga i matchande höjder återstår att se.
2. Ernie McCracken - Kingpin (1996)
Känslan av att jag har tagit mig vatten över huvudet när det gäller listans silvermedaljör är minst sagt påtaglig. Jag står på tå. Kippar efter andan och söker efter ord som rättfärdigar. Ernie McCrackens hårsvall i filmens svettiga final väcker omfattande känslor av obehag och oro. Detta är ett faktum. Men bortsett från håret så är Ernie fortfarande ett av de största praktfulla svin som någonsin har avbildats på film. Detta gör silvermedaljen, enligt min mening, rimlig. Med ett visst utrymme för modifikation.
1. Large-Scale Agressor, a.k.a Clover - Cloverfield (2008)
Vidundret föddes, så vitt vi vet, ur havet och 2008 fick vi se det härja sönder New York totalt. Det stora äpplet blev skalat, skuret i klyftor, samt trampat till mos. Genom linsen av en HD-kamera fick vi se Clover amputera huvudet på frihetsgudinnan och knäcka Brooklyn Bridge som ett Daim. Storleken på ondskan i sig är ganska omätbar och med det sagt sätter jag punkt.
//Noah Percy
Prelude for Prometheus
Rid-ley-Scott.
Tre frekvent återkommande stavelser här i filmforfan-familjens hushåll.
En regisserande husgud av rang, men även en individ av kött och blod som onekligen har fått saker och ting uträttade.
År 2000 tillät han Russel Crowe kasta en monumental skugga över oss resterande pojkvaskrar och män på denna bördiga jord. Marknadsvärdet på testosteron sjönk för alla som inte stred med svärd och sköld i arenor, och livet för en senig 15-åring med ansikte av skevt pubertal karaktär samt estetiskt tveksam muskeluppbyggnad blev plötsligt lite mer besvärligt. Jag skall inte under några omständigheter måla upp mig själv som någon dåvarande vandrande valkfest, men om Russel Crowe i dåläget satte standarden med sin fysiska hole-in-one så fick jag och många andra glatt nöja oss med att släpa runt på anatomiska kraftpaket utav den mindre dynamiska sorten (12-13 slag över par, ungefär).
Men redan tre år tidigare (1997), innan Russel Crowe´s ej så modesta muskulatur och maskulinitet hade hunnit framställa oss andra män som en hop androgyna teletubbies, fick vi ta del av Ridley´s magnum opus. Hans skötebarn. Hans absoluta karriärmässiga bergstopp..
Jag skämtar.
G.I. Jane är ganska risig som film och kommer att förbli ett mindre eksem på Ridley Scott´s CV (även om den må innehålla filmhistoriens absolut främsta OCH på samma gång mest paradoxala oneliner någonsin).
Jag skämtar.
G.I. Jane är ganska risig som film och kommer att förbli ett mindre eksem på Ridley Scott´s CV (även om den må innehålla filmhistoriens absolut främsta OCH på samma gång mest paradoxala oneliner någonsin).
Den genuint riktiga toppen på regissörens karriär kom, enligt undertecknad, redan 1979 då han fick "vår" förmodat oändliga rymd att liknas vid ett dvärglikt och klaustrofobiskt inrett källarutrymme där ingen, bortsett från en relativt skitarg Xenomorph, hörde dig skrika. Alien håller fortfarande en klass som Ridley Scott ännu inte har lyckats tangera, även om filmer som Blade Runner och Gladiator mer än väl klarar av att stå på egna, episka ben.
I sommar nästa år släpper dock Ridley Scott lös det cinematiska monster som är Prometheus. Filmen utspelar sig i samma universum som Alien, men kommer att funktionera som en prequel och inte som en traditionell uppföljare. Minst sagt intressant är att allas vår egen Noomi Rapace kommer att ha en framträdande roll tillsammans med Charlize Theron och filmforfan-favoriten Michael Fassbender. Någon officiell trailer har inte dykt upp än, men postern ser ni nedan, följt av inläggets abrupta slut.
//Noah Percy
Super Hero News
För er som känner att den kommande Batman-rullen verkar lite för mörk och allvarlig finns givetvis ett alternativt superhjälteval under 2012. Den lite färggladare och antagligen något glättigare The Avengers ligger ju även den i stargroparna.
Således är vi innne i den tid då det rejäla "buzzet" börjar dra igång i form av posters, trailers och dylikt.
//Pinbacker
Embrace the hype
Vissa har läst sin Batman. Andra har bedrivit lite amatörforskning.
Men för den stora massan blir det antagligen den här postern som avslöjar saker och ting kring Nolans tredje och sista Batman-film.
//Pinbacker
1 + 1 = 3D
Three Musketeers och Tintin.
Ja så kan det gå om andra får för mycket inflytande över ens arma och osäkra pågasjäl.
Men för helvete tänker ni, ta dig i kragen människa, plocka upp dig själv från golvet, torka upp avföringen som runnit längs insidan av dina lår och släng pappret i toaletten. Spola och gå ut.
Jag kan bara instämma.
Icke desto mindre är den nakna och orakade sanningen den att jag faktiskt har betalt pengar för att titta på dessa båda filmer. För att, om möjligt, rena min fläckade själ tar jag därför mitt ansvar inför omvärlden genom att plita ner några rader om vardera film.
Egentligen gäller inte ovanstående särskilt mycket när det kommer till Tintin. Anledningen är så simpel som att Tintin helt enkelt inte är så dålig. Däremot är den kanske lite väl slätstruken. Den kunde och borde ha varit lite smartare, lite mer rafflande. Styrkan ligger i animationerna som håller löjligt hög nivå. Karaktärerna ser ut och rör sig som verkliga människor trots att de har sitt specifika serietidningsutseende. För en gång skull känner man sig inte som en fullkomlig idiot i 3D-brillorna. Här gör de verkligen skillnad.
Här har vi boven i dramat. Klart att Christoph Waltz och i vis mån även Mads Mikkelsen är sevärda som Richelieu respektive Rochefort, men ungefär där tar de positiva stavelserna slut. Jag har egentligen inte så värst mycket mer att tillägga då jag i ärlighetens namn knappt minns något. Tänker mest på en trött bakfyllespya under en gråblek söndagshimmel när jag försöker erinra mig något och jag är ganska säker på att detta inte är en scen från själva filmen. Eller, är jag det? Jag vet fan varken ut eller in. Jag vet t.ex. inte hur man tänkte med Orlando Bloom och Milla Jovovich? Framförallt vet jag inte varför jag var tvungen att betala ca 40 kr mer för att sitta med 3D-brillor på?
//Pinbacker
A waste In Time
När jag för ett tag sedan var på semester i det förlovade landet på andra sidan Atlanten kände jag mig givetvis förpliktigad att avlägga åtminstone ett biobesök. I samma sekund som vi steg in genom portarna uppenbarade sig ett solklart problem. Det fanns ingen film vi ville se, whatsoeva.
Efter en kortare tids överläggning beslöt vi oss trots onda föraningar för att se In Time.
Vi försökte intala oss själva att det fanns en del att se fram emot. Andrew Niccol låg ju trots allt bakom Gattaca och hade därmed bevisat sig i genren.
När det började dra ihop sig lovade den amerikanska bioupplevelsen ännu mer. Popcornen var större, läsken var större (Fanta Blue Rasberry Slush Puppie), stolarna var större, salongen var större och framförallt var skärmen betydligt större.
När filmen rullar igång blir vi dessutom upplysta om att Cillian Murphy är med...
...kanske ändå...kanske är det inte helt åt helvete.
Efter ca 30 minuter reser sig två fräscha hipsters upp och går. Jag kände där och då att jag borde ha följt deras exempel. Det känner jag fortfarande.
Jag kommer aldrig att bli ett fan av Justin Timberlake. Det kan slås fast här och nu och för all framtid. Samtidigt är det inte så att jag flyr honom som pesten, han har ju gjort några skapliga biroller hittills. Men att bära huvudrollen i en Sci Fi - action fixar han inte på jävligt långa och krokiga vägar.
Cillian Murphy trampar genom sin medverkan i In Time i en riktigt stor och illaluktande hög med skit. Synd. Upp i sadeln igen Cillian och välj en film där någon faktiskt har fått betalt för att skriva repliker.
Det här är en budgetfilm. Det är inget fel i det. Inte ens i Sci Fi-genren. Problemet är bara att den känns för jävla billig.
Sammanfattningsvis hade jag önskat att någon var "in time" för att hindra oss att se skiten.
//Pinbacker 
That's a human ear all right
Vill du undvika det allt för påträngande och monotona tisdagkvällsplöjet?
Vill du, om bara för ett par timmar, besöka någonting lite mer olikt och kanske aningen mer storartat?
Se ett nytt kvarter, liksom.
Vill du se Kyle MacLachlan hitta ett öra och Dennis Hopper inhalera amylnitrat?
Gör då som jag och pressa in ett stycke smått hissnande blå sammet i din DVD-kraftkälla ikväll.
//Noah Percy
21 Jump Street - Trailer
Jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skrattar åt denna trailer.
Kanske är det för att Channing Tatum ser konstant nyväckt ut.
Möjligtvis kan det vara för att Jonah Hill efter sin lyckade(?) bantning numera ser ut som en 45-årig smältande groda.
Det kan även bero på att det där "Punching-around-the-genital-area"-skämtet är ganska lustigt.
//Noah Percy
